Priserna har nu lottats ut till deltagarna i tävlingen. Eftersom loppet avbröts spelar gissningarna ingen roll, istället lottades priserna ut av ett dataprogram. Tävlingen har följande vinnare:

1:a pris - 

12 månaders träningscoaching, värde 25 000 kr

Vinnare: Oscar Gunnarsson

2:a pris -

Träningsbag med träningskläder från Axa Sports Club
1 cykelkeps och 1 buff ur Andreas Lindéns unika kollektion från Kalas
Presentkort på 200:- på produkter från Axa
Cykelbyxa + cykeltröja från Kalas

Vinnare: Robert Glanberg

3:e pris -

Träningsbag med vattenflaska
1 cykelkeps ur Andreas Lindéns unika kollektion från Kalas
Presentkort 100:- produkter från Axa
Undertröja och strumpor från Kalas

Vinnare: Mikael Malm

Ett stort grattis till vinnarna och tack till alla som var med och tävlade!

Eftersom Sverigeloppet blev avbrutet i Gällivare kommer priserna i gissningstävlingen att lottas ut. Det var riktigt stort intresse för tävlingen och många passade även på att bli klubbkamrater med mig.

Vinnarna i tävlingen presenteras på fredag.

Följande priser kommer att lottas ut till tävlingsdeltagarna:

1:a pris:

Ett års träningscoaching på guldnivå – värde 25 000 kr

2:a pris:

Träningsbag med träningskläder från Axa Sports Club
1 cykelkeps och 1 buff ur Andreas Lindéns unika kollektion från Kalas
Presentkort på 200:- på produkter från Axa
Cykelbyxa + cykeltröja från Kalas

3:e pris:

Träningsbag med vattenflaska
1 cykelkeps ur Andreas Lindéns unika kollektion från Kalas
Presentkort 100:- produkter från Axa
Undertröja och strumpor från Kalas

Under de senaste dygnen har jag fått hundratals kommentarer, mail, sms osv. Vissa har fått svar från mitt team under loppets gång. Nu i efterhand kan jag omöjligen svara på allt. Hur mycket jag än vill lägga tid på att svara måste jag börja med nästa års event. Dock har jag fått allt uppläst i farten. Det betyder mycket att få höra hur jag inspirerar andra. Personer jag inte ens träffat eller kommer att träffa. Av det växer jag som människa. Jag har själv blivit inspirerad av oerhört många människor under åren.

Min senaste inspirationskälla:

Jag var på Statoil i Ulricehamn och åt en kanelbulle vid bensinpumparna efter 5h cykling. In på macken rullade en svart minibuss och stannade vid pumpen snett vid min vänstra sida. Ut ur bilen slinker en kortväxt man i 45-årsåldern. Han var smidig men rörde sig annorlunda. Trots den isande kylan hade han på sig väst. Det tog mig några sekunder att inse varför. Den kortväxte mannen hade inga armar. På ratten satt två proteser kvar som bevittnade om hans handikapp. Men ack vad fel jag hade. Denna man var inte handikappad. Trots att det satt en person i passagerarsätet var det han själv som gick ut och tankade bilen.
Bensinpumpen tacklade han av från fästet och knep den i armstumpen som fanns kvar under högeraxeln. Ögonblicket efter kastade han upp foten mot tanklocket. Det öppnade sig direkt. Därefter skruvade han upp munstycket med foten och lirkade utan problem in pumpen.
Hela tankningen tog någon minut. Jag hade tagit dubbelt så lång tid på mig. Nu stod jag bara med min cykel vid sidan och hostade upp bullen jag satt i halsen. På väg därifrån funderade jag på vad jag precis sett. En handikappad man som vägrar vara handikappad. Istället för att acceptera ett liv beroende av assistans valde han att lösa allt på sitt eget sätt och strunta i alla andra. Jag funderade över hur svårt det måste varit för honom att tanka första gången. Hur många var det som erbjöd sig att hjälpa honom för att bara bli avvisade? Hur många var det som funderade på vad han sysslade med? Hur uttittad kände han sig när han gång på gång tappade pumpen eller trillade när han försökte skruva upp munstycket med foten? Denna man var byggd av järn och fastgjuten med betong. Han handlade utefter sina egna värderingar och såg lösningar där andra bara berättade för honom om hans problem.

Denne inspirerande man tankade inte för att inspirera mig eller någon annan. Han gjorde det för att han själv valt att leva på det viset. Jag gör likadant. Mina utmaningar handlar inte om att imponera på utomstående. De handlar heller inte om inspiration, även om det vore en god sak. Utmaningarna handlar om att jag vill leva på mitt vis. Precis som min inspirationskälla ville känna sig fri, vill jag också känna mig fri. Vi lever efter våra drömmar och värderingar på två olika sätt. Alla människor vill leva på olika sätt. Hur de gör det är betydelselöst. Det viktiga är att de gör det.

Slutord
Med dessa ord tackar jag för mig och för att ni följt mig under Sverigeloppet. Och. Jag har inte gett upp. Inte heller misslyckats. Jag har bara avbrutit mitt första försök. Ni kommer att få se mig igen. Förmodligen kommer jag då att klara det. Om inte kommer jag att testa igen. Och igen. Och igen…

 

Jag hade ett val när smärtan var så ofantlig att jag knappt var kapabel att tänka. Utan problem kunde jag fått någon spruta och lite piller för mina smärtor. Det hade vilken människa som helst fått och vilken fotbollsspelare som helst tagit. Fotboll är dock inte en fysisk utmaning utan handlar om teknik och taktik. Det jag gör handlar till 100% om fysisk och psykisk belastning.
Skadan dök upp för att min kropp inte höll. Det var en kompensationsskada som jag fick efter 1470 km cykling med svagt högerknä. Högerknäet skadade jag troligtvis förra helgen. Men oavsett höll inte min kropp för förberedelsen och loppet.

Om jag tagit medicin eller behandling för att klara mig vidare, förmodligen med starka smärtstillande medel, skulle det inte varit jag som klarade det. Det hade varit jag tillsammans med medicin som klarade det. Även om det är vanlig medicinsk behandling som jag ändå kommer få när jag kommer hem så känns det fel att få den under loppet och på så vis kunna fortsätta. Det är ett maniskt beteende. Inte målmedvetet. Vad alla andra hade tyckt om det bryr jag mig inte om. Detta var mitt beslut. Och ett beslut som kommer från personen i fråga, med en lagom komposition av hjärta och hjärna, är alltid rätt.

Idag har jag sovit länge, ätit frukost länge, duschat länge och sedan ätit yoghurt med musli i tre timmar. Det var verkligen inte långt kvar igår när jag tvingades avbryta. Istället för att sura och bryta ihop, som alla journalister verkar hoppas på, har vi åkt vidare till Kilpisjärvi för att reka den sista sträckan till kommande år. Jag själv kan dock inte gå riktigt. Därför skickade jag iväg mitt team i tre grader, storm och hällregn för att hitta bästa vägen till Treriksröset. De var absolut inte svårövertalade. Snarare var det deras egen idé.

Självklart kommer jag att försöka igen. Ett mål försvinner inte bara för att man inte lyckas i första försöket. Det är bara att testa om och om igen tills det går vägen. Nästa gång har jag mer erfarenhet, bättre fysik och förhoppningsvis inte motvind i 1000 km.

Skavankerna från Sverigeloppet:

- Överbelastad sena i höger knä
- Överbelastad sena i vänster knä
- Överbelastad höftmuskulatur
- Förlorad känsel i vänster tumme
- Förlorad känsel i höger tumme
- Förlorad känsel i tre av fyra fingrar på vänster hand
- Förlorad känsel i tre av fyra fingrar på höger hand
- Dämpad känsel i höger hand
- Dämpad känsel i vänster hålfot
- Dämpad känsel i vänster stortå
- Förlorad känsel i höger stortå
- Öppna sår efter skav från min egna lösning med knävärmare
- Svullna händer
- Svullna fötter
- Skavsår i pannan efter hjälmen

Allt kommer dock att läka ihop relativt snabbt. Förlorad känsel är inget ovanligt. Jag har fått det i fingrar och tår tidigare. Det tar några dagar, i värsta fall veckor, för känseln att krypa tillbaka igen. Fram tills dess ska jag äta med sked. Min finmotorik överglänses just nu av en tvååring.

Punkt.

Efter 1800 km sätter jag punkt för Sverigeloppet. Det som stoppade mig var den strålande smärtan i vänsterbenet som jag har tampats med i 35 mil. Mot slutet var smärtan outhärdlig. När jag passerade Piteälven trampade jag med tårar rinnande nerför kinderna. Tårar av smärta som jag inte fällt sedan lågstadiet.

När jag i de långa backarna mellan Porjus och Gällivare började promenera med cykeln var något fel. Jag tog mig fortfarande framåt. Jag hade, trots att jag mot slutet bara snittade 20 km/h, fått en tid som imponerat på de flesta. Dock ingår inte jag i ”de flesta”. Att promenera var inte en del av planen. Att cykelsemestra den sista biten var heller inte planerat. En ”utmaning” för mig är en tävling där jag har ett idrottsligt mål. Min vision för Sverigeloppet stämde inte längre överens med händelseförloppet.

Och ja.

Jag hade kunnat ta mig i mål. Efter många timmars lidande skulle jag nått Treriksröset. Men hade det betytt något? Det var aldrig ett mål att bara ta mig dit. Allt har handlat om hur snabbt jag kan cykla. Jag ville inte ändra mitt mål på 100h till att bara ta mig fram. Ett mål är värdefullt när det betyder något. Jag sparar mitt mål till ett annat år. 100h är speciellt, det vill jag inte förstöra. Och jag har precis försäkrat mig om att det är absolut möjligt.

Var inte besviken. Det är inte jag. Självklart är det kul när någon lyckas med något svårt projekt. Men det viktigaste är inspirationen av att denne försökte. Budskapet om vågan att vilja väger tyngre än resultatet av att lyckas.

Just nu vet vi inte om Andreas kommer fortsätta. Han har stora smärtor och en hel del tårar har rullat och cykeln var nära att kastas i diket av ren frustration. Han är arg, besviken och ledsen.

Andreas befinner sig i husbilen som tagit honom tre mil in till Gällivare. Här ska han vila i två timmar. Därefter ska vi testa benen. Om de huggande smärtorna är kvar kommer det ta alldeles för lång tid för att ens klara det gamla rekordet. ”En cykelsemester kan vem som helst klara, det är inte aktuellt.” är hans egna ord om hur vi ska göra om smärtan inte släpper. För att smärtan ska släppa krävs ett smärre mirakel.

Vi har rådfrågat läkare som förklarat hur alternativen ser ut. Det finns ett preparat som INTE är dopingklassat som skrivits ut. Dock får vi inte ut det eftersom alla apotek är stängda, även det på sjukhuset.
Det finns självklart en hel del andra preparat som tar bort smärtan men alla dessa är dopingklassade och det har aldrig varit, kommer aldrig vara ett alternativ för Andreas. Han slutade som proffscyklist för att komma bort från dopingkulturen och skulle aldrig kunna leva med sig själv om olagliga substanser tagit honom i mål, vare sig det gäller tävling eller utmaning.

Som sagt, läget är väldigt ovisst. OM smärtan ger med sig kommer vi åka tillbaka med Andreas till det ställe han bröt, 3 mil innan Gällivare. Därifrån får han i så fall försöka härda ut och ta sig till målet.

Stämningen är som kan förstås, låg. Vi VET att Andreas hade klarat detta galant om inte denna strålande smärta (han beskriver det som när man slår i armbågen REJÄLT fast värre) hugger genom hela kroppen för varje tramptag. Det känns väldigt tråkigt. Och vi vet hur besviken Andreas kommer vara.

Just nu hoppas vi på ett mirakel.

Nu ska Stefan cykla med Andreas de fem milen som är kvar till Gällivare. Som tur är har det slutat regna men det är fortfarande motvind.

Det är vägarbete mellan Svappavaara och Vittangi och det finns inga alternativa vägar. Där går att ta sig fram, men det blir krångligt utan mountainbike. Vi får se hur vi löser det, men fram ska han!